Det finns en utbredd uppfattning om att tobak inte är ett problem i Sverige längre, men faktum är att över 30 procent av svenska ungdomar använder någon form av tobak- eller nikotinprodukt innan de har tagit studenten. Utöver allvarliga skador på hälsan, kostar tobaksbruk samhället miljarder varje år och påverkar miljön kraftigt. Genom viktiga tobakspolitiska beslut kan du som politiker förhindra detta – och samtidigt främja en social, ekonomisk samt ekologisk hållbar utveckling.

Sverige ratificerade Världshälsoorganisationens tobakskonvention (WHO FCTC) redan 2005. Fortfarande finns en rad rekommenderade åtgärder som inte genomförts för att fortsätta minska och förebygga tobaksbruket. Tobaksbruk i alla dess former innebär allvarliga hälsorisker och en ekonomisk börda för individen, men utgör också en enorm belastning för det svenska samhället.

Trots att rökningen bland vuxna är relativt låg kostar dess skador, i form av sjukvårdskostnader och produktionsbortfall, cirka 30 miljarder kronor för det svenska samhället varje år. Tobaksbrukets totala kostnader är dock avsevärt högre än så, då denna siffra inte omfattar kostnader för skador från övriga tobaksprodukter eller tobaksrelaterade miljöproblem. Tobaksskatten uppgår endast till cirka 12 miljarder kronor per år och kan aldrig kompensera för alla negativa effekter.

Tobak är inte heller enbart en fråga om hälsa och ekonomi, utan också om miljö. Världen står inför stora globala utmaningar för att bekämpa klimatförändringarna och säkerställa en hållbar utveckling för kommande generationer. Vad många inte vet är att tobaksindustrin är en av världens mest ohållbara industrier, som ger upphov till en lång rad miljö- och klimatproblem genom hela produktionskedjan. Massiv skogsavverkning, förgiftade marker och vattendrag, samt enorma volymer avfall är bara några exempel. Tobaksindustrins totala klimatpåverkan är nästan dubbelt så stor som hela Sveriges.

Se kortfilm om tobakens miljöpåverkan

Förra året blev FN:s barnkonvention svensk lag, vilket innebär att samtliga politiska beslut som berör barn ska fattas med hänsyn till barnens bästa. Barns rättigheter ska vara högsta prioritet och vägledande i tobakspolitiken. Nästan alla som använder tobak börjar som barn, vilket gör barn till tobaksindustrins främsta målgrupp. Du kan i din roll som politiker bidra till att skydda barn från att lockas in ett skadligt nikotinberoende – som direkt strider mot deras rätt till liv, hälsa och utveckling.

Att fatta beslut som förbättrar folkhälsan, samhällsekonomin och miljön är ditt ansvar som politiker, och tobakspolitiken är ett viktigt samt effektivt verktyg. Införandet av #Lagarförallabarnsframtid är en vinst för allt och alla – utom tobaksindustrin.

Läs mer om varför det är så viktigt att skydda barn mot nikotin och om den nya produkterna som lockar barn.

Tobakskonventionen är som en verktygslåda med en mängd tobaksförebyggande åtgärder grundade på forskning och erfarenhet. Den är ett viktigt stöd för politiker som vill påverka. 

Tobaksonventionens fulla namn är WHO Framework convention on Tobacco Control, på svenska Världshälsoorganisatonens ramkonvention om tobakskontroll. Parterna är överens om ett bestämt mål samt om en ram för de insatser och strategier som ska genomföras för att nå målet. Artiklarna i konventionen lämnar stort utrymme att formulera sina egna lagar och insatser på det sätt som passar det egna landet bäst.

Konventionen innehåller 38 artiklar. Till många av dessa finns även riktlinjer som mer i detalj beskriver hur artiklarna ska förverkligas utifrån forskning och erfarenhet. Artiklarna handlar bland annat om möjlighet till tobaksanvänjning, tydliga hälsovarningar, skatte- och prispolitik som ger höga och stigande tobakspriser, reglering av tobaks produkters innehåll, lagar om rökfria miljöer samt förbud mot marknadsföring.

Tobakskonventionen trädde i kraft 2005 och samma år ratificerade Sverige den. Våren 2021 har 182 länder ratificerat den. Det innebär att konventionen berör 90 procent av jordens befolkning.

Ändrat fokus
Tobakskonventionen har förändrat mångas sätt att se på tobaksfrågan. Tidigare betraktades tobaksbruk ofta som följden av dåliga val av enskilda och samhällsdiskussionen inriktades på hur tobaksanvändares livsstil kunde förändras. Tobakskonventionen har förtydligat att tobaksfrågan i stället framför allt är en politisk fråga. Fokus har flyttats till samhällets ansvar att underlätta för medborgarna att vara tobaksfria. Tobakskonventionen lyfter också tydligt fram tobaksindustrins – ofta hemliga – strategier för att påverka tobakspolitiken. Strategier som används för att få tobaksanvändningen i världen att fortsätta.

Tobak hotar hållbar utveckling
Tack vare tobakskonventionen har tobaksfrågan även fått en mer framskjuten plats i det internationella arbetet för global hälsa, hållbarhet och mänskliga rättigheter. FN:s samtliga 17 hållbarhetsmål i Agenda 2030 kan exempelvis kopplas till arbetet med att genomföra tobakskonventionen. Detta eftersom tobaksbruket och tobaksproduktionen leder till enorma skador på människor och miljö, orsakar stora samhällskostnader och på så vis hindrar socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling.

Tobakskonventionen och barnets rättigheter
När det gäller barnets rättigheter, talar tobakskonventionen och barnkonventionen samma språk. Tobakskonventionens målsättning är att skydda ”nuvarande och kommande generationer” mot tobaksskador och barnkonventionen föreskriver att länderna ska erkänna barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa. Samhället har ansvar att skydda barnen mot industrins försök att rekrytera framtida tobakskonsumenter.

Läs mer på WHOs sida för Tobakskonventionen

Du som politiker ska noga överväga innan du träffar representanter från för tobaksindustrin. Det är en del av tobakskonventionen som Sverige förbundit sig att följa.   

I tobakskonventionen artikel 5.3 står det att länderna ska agera för att skydda folkhälsopolitiken från kommersiella och andra intressen inom tobaksindustrin, när det gäller frågor om tobakskontroll. Anledningen till denna hårda inställning är att tobaksindustrin under många år har haft en tydlig avsikt att undergräva regeringarnas folkhälsoarbete vad gäller tobak. Det förklaras i inledningen av riktlinjerna för artikel 5.3. För att underlätta förländerna att hålla avstånd finns fyra huvudprinciper att utgå ifrån.

• Det finns en grundläggande och olösbar konflikt mellan tobaksindustrin och folkhälsans intressen.
• Staten ska, när den har samröre med tobaksindustrin och de som främjar dess intressen, agera öppet och ansvarsfullt.
• Staten ska fordra ett öppet och ansvarsfullt agerande av tobaksindustrin och de som främjar dess intressen.
• Eftersom dess produkter är dödliga ska tobaksindustrin inte stimuleras att etablera eller driva sin verksamhet.

Med utgångspunkt i dessa fyra huvudprinciper finns sedan rekommendationer för vad länderna ska göra för att leva upp till konventionen. Punkt två i rekommendationerna riktar sig direkt till dig som politiker. Du ska noga överväga innan du träffar representanter för tobaksindustrin. Om det ändå blir ett möte ska det redovisas öppet, så att alla medborgare har möjlighet att ta del av det.

De åtta rekommendationerna:

1. Öka medvetenheten om tobakens skadlighet och om tobaksindustrins inblandning i tobakspolitiken.
   Detta kräver kontinuerliga informations – och utbildningsinsatser
2. Ha så lite som möjligt att göra med tobaksindustrin och redovisa samröret öppet
   Myndighetsföreträdare och beslutsfattare ska noga överväga innan de träffar representanter för tobaksindustrin. Om till exempel riksdagsmän har sådana möten ska de rapporteras offentligt.
3. Säg nej till partnerskap och avtal med tobaksindustrin
   Detta betyder bland annat att myndigheter inte ska driva projekt tillsammans med tobaksbolag. Länderna ska heller inte ingå överenskommelser med tobaksbolag om exempelvis frivilliga begränsningar av marknadsföring eller liknande.
4. Låt bli att skapa intressekonflikter för regeringens företrädare och anställda
   Exempelvis ministrar, statssekreterare och andra tjänstemän på departementen bör inte ha aktier i tobaksbolag. De bör heller inte kunna gå direkt från regeringsarbete till anställning i tobaksindustrin.
5. Kräva öppen och korrekt information från tobaksindustrin
   Detta kan genomföras genom lagar om vilka uppgifter tobaksbolagen måste redovisa.
6. Begränsa tobaksindustrins möjligheter att ägna sig åt aktiviteter som beskrivs som socialt ansvarstagande.
   Detta är viktigt eftersom tobaksbolag gärna satsa på sådana aktiviteter för att förbättra sitt rykte.
7. Inte ge tobaksindustrin någon gynnad ställning.
   Varken inhemsk eller utländsk tobaksindustri får gynnas på något sätt, exempelvis genom undantag i tobakslagstiftningen.
8. Behandla i förekommande fall statligt ägda tobaksbolag på samma sätt som privatägda.

Grundhållningen bör dock vara att staten inte ska ha ägarintressen i tobaksindustrin, genom exempelvis aktieinnehav.

I tobakskonventionens artikel 6 uppmanas länderna att använda tobaksskatter som ett sätt att få ner tobakskonsumtionen. Höga priser är särskilt effektivt för att påverka unga människors bruk.

För att leva upp till artikel 6 i tobakskonventionen bör länderna:

• Införa skatter och sätta priser för att minska tobaksbruket.
• Begränsa resandes inköp och import av skattefria tobaksprodukter.

I riktlinjerna för artikel 6 framgår att unga är dubbelt till tre gånger så känsliga för prishöjningar som äldre. Genom skatter som leder till högre priser kan man påverka unga vad gäller hur mycket som konsumeras, hur många som börjar och hur många som går från att bara testa till att bli beroende.

I den vuxna befolkningen har höjda tobaksskatter mer effekt på låg- och mellaninkomsttagare än höginkomsttagare, skriver man i riktlinjerna. Ur ett folkhälsoperspektiv är det därför bra att höja skatterna, och därigenom minska sjukligheten bland de med lägre inkomst. I Sverige är cigarettberoende vanligare bland kvinnor och män med låga inkomster, visar en undersökning från CAN, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning. Snusberoende är vanligast bland kvinnor med låga inkomster, för männen däremot är snusberoende vanligast bland medelinkomsttagare.

Skatt på tobak är inte bara ett sätt att minska konsumtionen. Det är också ett verktyg för att täcka en del av samhällskostnaderna som tobaksbruket orsakar, skriver man in riktlinjerna.
I Sverige var intäkterna från tobaksskatt 11,8 miljarder år 2019. Samhällets kostnader är minst det tredubbla och troligen betydligt högre än så.

I en rapport från Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi från 2017 beräknades kostnaderna för rökningsrelaterad sjuklighet vara 31,5 miljarder. Hans Gilljam, seniorprofessor i Folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet, har senare kommit fram till att summan är minst 75 miljarder. Han har utgått ifrån internationella studier, den senaste från 2018, där man visat att höginkomstländer har en kostnad för rökning som motsvarar 2,2 procent av BNP. I Sveriges fall skulle det bli cirka 100 miljarder.

I riktlinjerna för artikel 6 finns en rad rekommendationer för hur artikeln kan omsättas i praktisk handling:

1. När parterna utformar sina skattesystem för tobaksvaror ska de ta hänsyn till såväl inflation som köpkraft för att kontinuerligt göra tobaksvarorna mindre tillgängliga.
2. Parterna ska införa ett skattesystem som är anpassat efter såväl folkhälsans behov som deras egna övriga förutsättningar.
   Man ska helst tillämpa punktskatter och en minimiskatt.
3. Skattesystemet ska följas upp och justeras regelbundet.
4. Alla tobaksvaror ska beskattas på liknande sätt för att undvika att någon tobaksvara drar fördelar av systemet. Därigenom vill man undvika att systemet av misstag uppmuntrar konsumenter till att välja billigare produkter inom samma varugrupp.
5. Skattesystemet ska vara transparent och det ska finnas god tillsyn av systemet.
6. Parterna ska underlätta skattekontroller av olika aktörer.
   De ska bland annat ha system för att försvåra att tillverkare och importörer lägger upp lager för planerade skattehöjningar.
7. När det är lämpligt kan parterna kräva skattemärke på tobaksprodukter.
8. Parterna ska se till att man har ett effektivt tillsynssystem och ett samarbete mellan inblandade myndigheter, som skatte- och tullmyndigheter.
9. Parterna bör överväga att införa specialdestinerade tobaksskatter, det vill säga avsätta delar av skatteintäkterna på tobak till att finansiera åtgärder mot tobaksbruket.
10. Parterna bör överväga att förbjuda eller kraftigt begränsa tullfri försäljning av tobak.

Källor:

WHO Framework convention on tobacco control
Guidelines for implementation of Article 6
Skillnader i beroende och utsatthet för andras användning av alkohol, narkotika och tobak.
Samhällskostnaden för rökningsrelaterad sjuklighet i Sverige.
Rökningen dubbelt så dyr som tidigare beräkningar.
Tobakskonventionen ….från individens livsstil till samhällets ansvar (bok Tobaksfakta 2018).

Det råder inte någon tvekan, passiv rökning är oerhört farligt. Det orsakar dödsfall, sjukdomar och funktionsnedsättningar. Människor måste skyddas från det. Det slås fast i artikel 8 i tobakskonventionen, som är ett stöd för åtgärder för rökfria miljöer.

Den som röker en cigarett andas själv in högst en fjärdedel av röken. Resten går ut i omgivningen.  Den passive rökaren utsätts därigenom för ökad risk för exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, luftvägsbesvär och cancer. Att på grund av någon annans bruk utsättas för dessa faror bryter mot människans grundläggande fri- och rättigheter, som framgår av exempelvis barnkonventionen, kvinnokonventionen och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

I artikel 8 i tobakskonventionen förbinder sig länderna att jobba aktivt för att människor ska skyddas mot passiv rökning inomhus på arbetsplatser, i allmänna transportmedel, på offentliga platser inomhus och, när det är lämpligt, på andra offentliga platser. Det kan handla om lagstiftning men också om att främja åtgärder som leder till detta skydd.

Barn är särskilt känsliga för skador från tobaksrök. I Sverige skyddas barn och unga genom förbudet mot rökning på skolgårdar. Det har dock visat sig svårt att tillämpa gällande lagstiftning. Rektorer vittnar om bland annat svaga sanktionsmöjligheter och svårigheter med att kontrollera att förbudet följs. Regionala kartläggningar från 2015 och 2019 visade att det inte alls var tobaksfritt, skriver Folkhälsomyndigheten. På gymnasier sågs personer som rökte på 27-69 procent av skolgårdarna. På högstadiet vid 2-33 procent av skolgårdarna.

I regeringens proposition för ny strategi för ANDTS (alkohol, narkotika, tobak, nikotin, samt spel om pengar) lyfts frågan om att skärpa kraven i skolan. I propositionen står det:

En möjlighet att minska bruket av tobaks- och nikotinprodukter kan vara att införa tobaks- och nikotinfri skoltid. Liknande initiativ bland annat genomförts i Norge med positivt resultat avseende minskad rökning hos barn och unga.

Den ideella organisationen A Non Smoking Generation har länge arbetat för detta. Tobaksfri skoltid betyder då att eleverna skyddas från tobaksprodukter, både vad gäller synlighet och användning. Det innebär att alla i skolan har ett gemensamt ansvar för att skapa en tobaksfri arbetsplats, både för elever och lärare.

Kraven på tobaksfri skoltid drivs i första hand för att unga inte ska bli lockade att börja med tobaksprodukter i skolan. Om färre använder tobaksprodukter för det även med sig att färre utsätts för passiv rökning, både på kort och lång sikt.

Några punkter från riktlinjerna till artikel 8. Länderna ska:

• Införa rökförbud utan undantag.

På alla arbetsplatser inomhus (gäller även taxibilar och andra fordon som är arbetsmiljöer),

i alla offentliga inomhusmiljöer, på allmänna kommunikationsmedel, i offentliga miljöer när det är befogat.

• Följa forskningen om passiv rökning i utomhusmiljöer. Syftet är att se i vilka utomhusmiljöer passiv rökning utgör en hälsorisk och skydda befolkningen mot tobaksrök i dessa miljöer.
• Sprida kunskap om de allvarliga riskerna med passiv rökning.
• Ha en effektiv tillsyn av rökfrilagarna.
• Införa tillräckligt kännbara påföljder för företagare och andra som bryter mot lagarna. 
• Utvärdera effekterna av införandet av lagstiftning om rökfria miljöer.

Källor:

WHO Framework convention on tobacco control
Guidelines form implementation of Article 8
En förnyad strategi för politiken avseende alkohol, narkotika, dopning, tobak och nikotin samt spel om pengar 2021–2025, Prop. 2020/21:132
Tobakskonventionen ….från individens livsstil till samhällets ansvar (bok Tobaksfakta 2018).

Innehållet i tobaksprodukter ska regleras och myndigheter och allmänheten har rätt att få veta vad produkterna innehåller, enligt tobakskonventionen. Det handlar inte bara om att skydda människor mot produkternas hälsofarliga innehåll, utan även mot det som gör dem lockande.

Snus är snus, om än i gyllene dosor, så skrev Gustav Fröding i en berömd dikt från 1894. Något liknande uttrycks i riktlinjerna för tobakskonventionens artikel 9 och 10. Det handlar om att förstå att någonting inte är bra, bara för att det ser bra ut.

Tobakskonventionens artikel 9 handlar om att länderna i samråd med internationella organ ska ta fram riktlinjer för att testa och mäta innehållet, och utsläppen vid konsumtion, från tobaksprodukter. Det handlar också om hur produkterna kan regleras.

Artikel 10 handlar om att länderna ska ha lagar och regler som ser till att tillverkare och importörer informerar statliga myndigheter om innehållet i tobaksvarorna och utsläppen vid konsumtion. Länderna ska också se till att allmänheten får ta del av information om produkterna och dess giftiga beståndsdelar.

I de gemensamma riktlinjerna för tobakskonventionens 9:e och 10:e artikel konstateras att tobaksprodukter ofta produceras på ett sätt som ska göra dem så attraktiva som möjligt. Sett ur ett folkhälsoperspektiv är detta inte önskvärt. I konventionen uppmanas länderna därför att införa lagar och regler som minskar attraktionskraften.

I riktlinjerna för artikel 9 och 10 lyfts tre perspektiv på tobaksprodukter: giftighet, risken att de ska leda till beroende och dess attraktionskraft. I riktlinjerna finns flera uppmaningar om sätt att göra produkterna mindre attraktiva. Några exempel:

Länderna bör reglera förekomsten av ingredienser som gör tobaksprodukten smaklig.
Det kan exempelvis handla om socker, sötningsmedel och kryddor/örter som mint, kanel och ingefära.

Länderna bör förbjuda ingredienser som ger känslan av att de är bra för hälsan.
Det kan exempelvis handlar om vitaminer, och produkter från frukt- och grönsaksjuicer.

Länderna bör reglera produktdesignen som syftar till öka produkternas attraktivitet.
Det syftar på den ständigt pågående produktutvecklingen som går ut på att möta olika konsumenters önskemål vad gäller känsla av hälsa, modernitet, självbild, bekvämlighet, glamour med mera.

Information till allmänhet och myndigheter
Utöver regleringar kan även information minska produkternas attraktionsförmåga. I riktlinjerna står att det primära syftet med information är att allmänheten ska känna till hälsokonsekvenserna, att produkterna är beroendeframkallande och att tobakskonsumtion och exponering för tobaksrök utgör ett dödligt hot.

Myndigheternas behöver kunskap om den nationella tobaksmarknaden för att bygga upp regelverk och policies för hur produkterna ska hanteras. Det kan exempelvis vara viktigt att veta mängden nikotin i olika produkter på marknaden, med tanke på att nikotin är huvudsubstansen vad gäller att skapa beroende.

Allmänheten har rätt att få kunskap om tobakens negativa konsekvenser och hur tobaksbruk kan tas bort eller minimeras. Det slås fast i  artikel 12 i tobakskonventionen.

Att lyckas med informationsuppdraget, enligt artikel 12, ställer krav på länderna att med alla tillgängliga medel kommunicera om de negativa konsekvenserna av tobaksproduktion, konsumtion och passiv rökning. I riktlinjerna betonas att det behövs effektiva utbildnings-, kommunikations- och utbildningsprogram kopplade till alla typer av tobaksprodukter, även nya och alternativa produkter. Man ska också  vara särskilt uppmärksam på den påverkan produkterna kan ha på utsatta grupper. Informationen ska också handla om tobaksindustrins strategier för att hindra tobakskontrollen, alltså arbetet för att minska eller helt ta bort tobaksbruket.

Politiker viktiga för spridning
Spridningen av budskapen behöver ske på olika sätt för att lyckas. En väg är genom  utbildningsprogram för allmänheten. En annan väg är genom utbildning för personer som sedan förmedlar vidare. Exempel på vidareförmedlare som nämns är personal inom skola, hälso- och sjukvård och socialtjänst, men även politiker och andra beslutsfattare.

I Sverige har information, utbildning och opinionsbildning varit grundpelare i det tobaksförebyggande arbetet, ända sedan 1960-talet, alltså långt före tobakskonventionens tillkomst. Det är viktigt med tillräckliga, och långsiktiga,  ekonomiska resurser för att upprätthålla kvalitet och utbud av informations – och utbildningsmaterial på flera områden. Nya generationer har ju samma rätt till kunskap som tidigare generationer. Informationsinsatserna måste pågå så länge som tobaksindustrin rekryterar nya användare av nikotinprodukter.

I riktlinjerna för artikel 12 står  bland annat följande:

• Det behövs breda informations- och utbildningsprogram som tar upp alla former av tobaksbruk.

• Alla informations- och utbildningsinsatser ska skyddas från tobaksindustrin och inget som helst samarbete ska ske mellan parterna och tobaksindustrin eller dess allierade.

• Det behövs utbildningsprogram som är evidensbaserade och grundade på best practice.

• Ett grundsyfte med insatserna är att förändra den sociala acceptansen för tobak, tobaksodling och tobaksindustrin.

• Den frivilliga sektorns medverkan i arbetet är alltid viktig.

Källor:
Tobakskonventionen
Guidelines for implementation of article 12
Tobakskonventionen ….från individens livsstil till samhällets ansvar (bok Tobaksfakta 2018).